Vad hjälper respektive stjälper?

Bloggen tog del av en krönika på swehockey, skrivet av Ulf Lundberg som är bl.a. både pappa, ungdomsledare m.m. Fanns en del s.k. matnyttigt i den.

Nu krönikan i sin helhet, håll till godo:

”Visst har du väl hört ett antal ”På min tid-historier”? Då man minsann fick cykla en mil i snöglopp till uterinken, utan luft i däcken och med hockeybagen på ryggen o s v. Kanske har du bjudit på någon liknande story själv rentav? Det har jag. Berättelserna i dåtid har ju dessutom en fallenhet att bli värre för varje år som går. Hur dagens unga i framtiden kommer berätta om hur det nu går till är svårt att veta. I realiteten håller det dock på att kantra åt andra hållet.

Vad är det som händer?

Jag vill inleda med denna lilla skämtsamma distansering för att inte ta i så jag spricker när detta ämne berörs. Med snart tio års erfarenhet som coach på ungdomslandslag och numera barn i olika idrotters ungdomsverksamheter vet jag långtifrån allt, men tillräckligt mycket för att nu och då ställa mig frågan: Vad är det som händer? Hur långt bort i tiden ligger det med headset i standardutrustningen så att barnet kan ha förälderns instruktioner och tillrop riktigt tydligt även under brinnande aktivitet. Möjligen någon form av multimedia-skärm fastmonterad också. Väldigt långt bort hoppas jag, men jag är inte helt övertygad.

Individualiseringens fördelar

Att individualiseringen har gått på frammarsch råder det ingen tvekan om. Jaget i centrum. Det är på intet sätt en utveckling inom idrotten allena, utan snarare något som genomsyrar hela samhällsutvecklingen. Jag tycker det finns många positiva bitar i detta. Att se de många möjligheterna för just sig själv och att våga ta plats. Ställa sig längst fram i kön och kanske t o m trampa upp obanad terräng. Visa att det går och inspirera andra. Som med alla medaljer finns det dock en baksida och jag undrar om vi inte bör granska den lite mer kritiskt och putsa upp den med sunda krafter.

Sund support och stöttning behövs

Det är självfallet inte uppmuntrandet till att hålla på med idrott jag vänder mig emot. Tvärtom givetvis. Inte heller supporten som sådan i att skjutsa och på många andra sätt ställa upp för våra idrottande barn och ungdomar. Det är när det går över gränsen så att föräldrar för barn och ungdomars talan och ser deras idrottande som ett karriärprojekt som det blir galet. Inte sällan kan man ana sig till att det hela utgör något substitut till utebliven egen karriär. Man vill så gärna att sonen eller dottern ska hitta igenom nålsöga efter nålsöga och avancera. Det finns dock exempel på raka motsatsen, där den tidigare storstjärnan kanske drivs av att få sonen eller dottern att ta samma väg och med stadig hand lotsar ”rätt” väg.

Lära sig styra sin egen båt

Några enstaka kommer även fortsättningsvis att nå toppen och tjäna de stora pengarna trots tokiga föräldrar och andra rådgivare. Oräkneliga är dock de som på vägen tappar sugen p g a att det inte är de själva som driver dem att hålla på, oavsett hur talangfulla de anses vara. Får man inte styra sin egen båt, kan man lika gärna gå i land och göra något annat, typ. Självklart måste det vara en progression i det egna ansvarstagandet från det att man börjar spela hockey tills myndighetsdagen. Om jag tillåts raljera en smula så finns det generellt sett idag ingen risk att det kantrar åt det håll där barnen och ungdomarna förväntas ta för stort eget ansvar. Varken i 6- eller 18-årsåldern.

Förhållningssättet till idrottandet

Det jag nu berört är något som väldigt ofta kommer upp när man pratar oss tränare emellan om utveckling av spelare. Ingen har den ultimata lösningen på problemet, mer än att alltid vara så tydlig som det bara går med vad man tror är bäst för människan/individen/spelaren och ingen annan. Föräldraskapet som sådant brukar ju kallas det svåraste ledarskapet och ingen kan berätta för någon annan hur det ska gå till på bästa sätt. Förhållningssättet till barnen och ungdomarnas ishockeyspelande kan och behöver dock kontinuerligt diskuteras och reflekteras över. För vi vill ju rekrytera fler till den här fantastiska sporten och behålla fler längre inom den!”

* * *

och hur tänker du som läsare, skriv gärna en kommentar.. fältet som vanligt fritt.

En reaktion till “Vad hjälper respektive stjälper?

  • 29 september, 2015 kl. 14:09
    Permalink

    En hel del tänkvärt men inte någon utvidgad (ingen forskningsanknytning) analys av dagens lagidrott. Som allt mer präglas av devisen om att ” ändamålet helgar medlen” som möjliggör att värva ihop lag där snart sagt ett fåtal kommer att spela. Tänker speciellt på vad Renberg mfl. varit inne på med avseende på toppning av lag och vilka koncekvenser detta kan bli för den enskillde som ställs utanför laget som för rekryteringen till sporten. Men det var väl inte att vänta sig när det läggs ut på typ Swehockey.

    Svar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: