Isproblemen fortsätter i T3 Center

Problemen med kylsystemen i T3 Center fortsätter. Hittills denna säsong har man inte kunnat anlägga is i B-hallen vilket påverkat ungdomshockeyn och dess möjligheter att träna. Senast i går fick ett antal lag ställa in sina träningar då Teg fick flytta sin A-lagsmatch från T3 Centers A-hall till en av Dragonhallarna.

20160923_212711

A-lagets nästa match ska inte vara i fara, enligt Anders Linder avdelningschef på Umeå Fritid.

– Vi bedömde att systemet inte klarade av att hålla kylan, säger Anders Linder avdelningschef på Umeå fritids driftenhet till VK Sporten. Det kylsystem i T3 Center är sen tidigare trasigt och det reservsystem som tagits in fungerar inte som det ska, därav matchflytten i går.

– Det har inneburit vissa störningar i verksamheten, men som tur är har vi ju fyra ishallar i stan, säger Linder vidare till Sporten. Vet inte om lagen som får ställa in sina träningar känner samma lycka. För A-lagen som logiskt prioriteras ter sig problemen som banala i sammanhanget.

Björklöven match mot Timrå på onsdag bedöms inte vara i farozonen. Problemet ligger i att få i gång både A- och B-hallen samtidigt, men man uppskattar att dimensionen på det tillfälliga systemet ska räcka och att en firma arbetar med att lösa problemet nu. Hur kommunen ska lösa felet på det ursprungliga kylsystemet är under utvärdering huruvida man ska göra en större renovering av systemet eller om vi bara ska laga felet. Visst kan man tycka otur att systemet gick sönder under säsong, men det är ju också när det an vänds det går sönder. – De har en viss livslängd och man byter inte innan något är trasigt. De är dyra grejer och du byter inte för att vara på den säkra sidan. Det här är ett relativt vanligt förfarande, säger Linder till VK. Nu hoppas vi bara på en snabb lösning, främst för alla våra ungdomslag.

4 reaktioner till “Isproblemen fortsätter i T3 Center

  • 8 oktober, 2016 kl. 00:04
    Permalink

    Ungdomshockeyn är mycket viktig för att få fram bra juniorlag som i sin tur är mycket viktigt för A-laget. Isproblemen drabbar hela hockeyverksamheten men det större problem än så i junior- och ungdomsverksamheten

    Change the game – ändra en gång för alla

    I den debatt som förts kring bl a change the game så läste jag nyligen i en Umeå-tidning om att man inte bör elitsatsa för tidigt, gärna så sent som upp till 18-20 års ålder så vore det rentav idealiskt. Det låter ju märkligt, med det uttalandet så ifrågasätter jag rentav vederbörandes forskning och empiriska tolkning av verklighetens idrottande.

    Likaså efterföljande uppmaning att inte ställa några krav på barnen. Funderar någon sekund extra, hur skulle det fungera i vardagen om man som förälder kör en ”kravfri uppfostran”? Hur enkelt är det inte då inte för barnen att hellre sitta framför sin ipad istället för att stimuleras till ett motsvarande sunt idrottande? Livet är ju också krav och lika bra att lära barnen att de i en vuxen framtid kommer att behöva tävla och prestera, inte minst viktigt i skolan.

    Sist men inte minst så debatteras i ovan diskussioner alltid mängden träning, t ex fick en förälder frågan om hur laget ens kunde lägga in träningar på fredagskvällar. Funderar en sekund till och då slår det mig att istället låta barnen sitta uppe fredagskvällar och spela dataspel in på nattimmarna och äta chips, det är helt odiskutabelt bra för barn och något som definitivt inte diskuteras?

    Efter att själv ha haft förmånen att jobba med elitidrottare i olika idrotter så är min erfarenhet också totalt tvärtom ovan beskrivning om hur dessa har lyckats med sitt idrottande i sina respektive idrotter. Om de t ex hade behövt sitta och vänta in jämnåriga idrottare (nivåanpassning) som har varit långt efter i t ex en lagidrott så hade de inte varit framgångsrika idag. Likaså om de inte hade stöttats, pushats och utmanats med höga krav redan i mycket tidig ålder.

    Om man istället lämnar ovan diskussion så borde man kunna bryta ner frågan i att istället handla om utövarens ambitioner. Elit och bredd borde istället på ett mycket naturligare sätt kunna leva sida vid sida. ”Alla ska med”. Men det behöver kanske inte nödvändigtvis betyda att det ska vara lika för alla. Flera föreningar kan erbjuda olika ambitionsnivåer på sitt idrottande. Sen ställer jag mig också frågan – vad är rättvist?

    Det känns också viktigt att tillföra debatten en kunskap och förståelse kring skillnader på idrott och idrott samt olikheterna i tänket kring en elitförening och en breddförening. Ambitionsnivå och fallenhet/perception är t ex också viktiga detaljer i t ex tekniskt komplicerade idrotter såsom gymnastik, konståkning, ishockey m.fl – det torde alla vara överens om. Att t ex tro att en Messi/Neymar eller en Connor McDavid kommit fram av att träna lite och istället vänta in sina kompisar så torde vi återigen alla vara överens om att det inte är görbart. Likaså att dessa under hela sin tid i ungdoms- till juniorlagen har tränats enbart av föräldratränare och inte haft stöd ifrån sina respektive klubbar på en högsta nivå och med riktiga proffsinsatser, nej såklart har detta varit nödvändigt och kanske t o m helt avgörande. Att de har fått stöd från sina föräldrar, det är också i de allra flesta fall en helt avgörande faktor för att lyckas, något man via ishockeyförbundets egna studier kommit fram till.

    Men, eftersom det i Sverige med sin numera världsberömda ”jantelag” så är det så ofattbart kontroversiellt och tabubelagt att prata om detta och då skapar man bara en ännu större förvirring. Eftersom 95 procent av alla våra barn saknar just det driv, intresse och talang som beskrivs ovan hos alla elitidrottare (även om det inte innebär dessa stjärnors nivå) så blir resultatet självklart i en debatt att ”alla skall vara med” att de talanger som verkligen behöver få sin stimulans i särskild träning istället oftast blir motarbetade av andra barns föräldrar/tränare/ledare som inte vill att vederbörande skall kunna lyckas. ”Varför skall han/hon få träna med äldre, då borde ju mitt barn få göra det också?” Men då har man absolut inte förstått det minsta av vad idrott handlar om. Man måste tillåta individuell utveckling – även i lagidrotter – det är och kommer alltid att förbli skillnader på olika fallenheter för saker och ting, låt det vara så.

    Föräldratränare och ledare behövs såklart också i alla föreningar och ideella verksamheter. Att som föräldratränare i en förening kunna följa sitt barn från t ex tre kronors ishockeyskola till ett juniorlag är unikt och ett privilegium och underbart.

    Problemen är bara att under resans gång så styr självintressen och enskilda tränares ambitioner över hur mycket eller liten utveckling som skall skapas i respektive lag.
    Om ditt barn hamnar i en sådan tränares lägre ambitionsnivå så kommer detta att
    t o m äventyra vederbörandes chanser att kunna lyckas i sin idrott. Så för att komma tillrätta med sådan obalans i systemet så behöver föreningen vara extremt tydliga och löpande inventera att rätt utbildning bedrivs och redan i rekryteringsskedet tala om om man är en elit- eller breddförening så att alla som går in med barnen i föreningen är medveten och har full acceptans för detta. Några få föreningar i Sverige har kommit långt i detta och därför kan man också utläsa deras framgångar sportsligt.

    Om vi går tillbaka till uttalandet i början av denna skrivelse, att man bör elitsatsa så sent som bara är möjligt så funderar jag varför FC Barcelona, som onekligen har världens bästa ungdomsverksamhet isf väljer att satsa 100 miljoner kr/år i sina ungdoms- och juniorlag och då detta är för ett lag i varje åldersgrupp, ett lag! Det är liksom inte rimligt att begära att de ska ha två lag i varje åldersgrupp med samma förutsättningar för att de ska få med någon eventuell talang till, de anser sig inte ha råd med det.

    Våra ideella föreningar går givetvis inte att jämföra med FC Barcelona, men givetvis gäller samma förutsättningar här. Desto mer man investerar desto fler bra spelare får man. Ju fler spelare du har i varje trupp desto mindre resurser går till varje spelare och du får en större bredd men en mindre spets.

    Det kan rimligtvis inte heller vara så enkelt som att säga ”att alla ska få vara med” och sen när de börjar närma sig 20 års ålder så kan de bestämma om de vill elitsatsa eller inte. Om man gjort så inom de flesta idrotter hade man varit galaxer efter i utveckling och aldrig hunnit i fatt. (många har då redan slutat) Titta t ex på konståkningen, det är ofattbart att man inte tillämpar exakt samma sak inom ishockeyn, kan du inte backa, ja då stannar du kvar i den gruppen och lär dig backa! Bubblan, köttbullen m.m.

    När du lämnar gymnasiet måste du inom de flesta idrotter t o m redan vara på elitnivå, kanske rentav redan i högstadiet om du skall kunna nå ända längst upp i senioreliten. Du måste kunna prestera på en nivå som gör det möjligt för dig att fortsätta med din elitsatsning. Det är extremt svårt att satsa som elitidrottare om du samtidigt ska arbeta och sköta allting annat som en normal vuxen person behöver, särskilt om din idrott är en idrott där du inte bara är beroende av dig själv utan du behöver andra idrottare runt omkring dig som håller samma nivå eller högre.

    I vissa föreningar så gäller också ”så många som möjligt så länge som möjligt”. Det är den typen av verksamhet som du som förälder isf skall sätta ditt barn om du vill vara säker på att han eller hon får vara med så länge som han eller hon vill. Här kan man ha både ett andra och ett tredjelag i föreningen.

    En sista reflektion är att de föräldrar som har ungdomar som arbetar för tesen att alla skall vara med, man skall spela med sina kompisar, det är dessa personer som kanske bara tänker på sina barn men som då inte tänker på föreningens bästa.

    Föräldrar till de barn som har kommit längst måhända också tänker egoistiskt, men vad är återigen bäst för föreningen? Självklart är det bästa för föreningarna att man varje år får fram någon talang som har stannat kvar och kan gå hela vägen upp till ett A-lag. Det är dessutom ekonomiskt fördelaktigast, studera då bara elitfotbollen så förstår ni poängen, säljs talangen så får föreningen betalt för sin investering.

    Change the game genom tydlighet och riktlinjer inom föreningarna är ett bättre begrepp, likaså att bredd och elit kan gå hand i hand bredvid varandra utan att inverka negativt på varandra, då först då kommer idrotten att nå dit vi alla vill!

    Svar
  • 8 oktober, 2016 kl. 17:58
    Permalink

    Inlägget är det klokaste jag läst på länge, mycket bra skrivit ?

    Svar
    • 8 oktober, 2016 kl. 23:13
      Permalink

      En kommentar som slår våra längsta inlägg med hästlängder. Instämmer, Modoröv! Well said!

      Svar
  • 8 oktober, 2016 kl. 23:37
    Permalink

    Björklöven i ett nötskal kunde inte sagts bättre! Lägg ut som rubrik så kommer nog många sanningar fram bra för föreningen säkert

    Svar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: